Så tas turbulensrapporten fram

Atmosfären kommer från NOAA:s Global Forecast System (GFS), den amerikanska vädertjänsten National Weather Services globala modell, med 0,25° upplösning (cirka 28 km). Hela arkivet är offentligt. För varje dag under perioden använde vi sextimmarsprognoserna från modellens fyra dagliga körningar, giltiga kl. 00, 06, 12 och 18 UTC: totalt 6 988 snapshots. Sextimmarsprognoser används i stället för analyser eftersom de innehåller de ovädersfält motorn behöver, och de är vad en liveprognos ser ut som.

Varje snapshot kördes genom FlyBuds turbulensmotor på åtta höjder, från cirka 5 000 ft till 39 000 ft. På marschhöjd kombinerar motorn fyra diagnostiska mått för klarluftsturbulens av det slag som används i flygbranschens egna turbulensprognoser, anpassade mot tiotusentals pilotrapporter. Bredvid dem finns en ovädersterm från instabilitet och radarreflektivitet, en bergvågsterm från vind över brant terräng och en term för termik under dagen nära marken, och den starkaste vinner. Resultatet anges på den skala för virvelavledningstakt (EDR) som flygbolagen använder: lätt från 0,10, måttlig från 0,20.

Appen väger också in prognoser från ECMWF och DWD och korrigerar med pilotrapporter i realtid. Rapporten använder enbart GFS, eftersom det är den enda modellen med ett tillräckligt långt offentligt arkiv, så siffrorna kommer konsekvent från en enda modell.

Rutterna är alla flygplatspar med direktflyg i OpenFlights ruttdatabas, med båda riktningarna sammanslagna. Det är en äldre lista, så den är en utgångspunkt, inte en tidtabell: varje rutt som hamnar på en publicerad topplista har kontrollerats mot aktuella tidtabeller.

Varje rutt flygs genom varje snapshot på samma sätt som appen gör en prognos för ett verkligt flyg: 24 till 64 punkter längs storcirkeln, var och en på den höjd ett trafikflygplan skulle befinna sig på vid den punkten, med stigning, marschflygning på en höjd som bestäms av distansen, och sjunkning. Varje punkt läser av turbulensen på sin höjd. En rutts poäng är andelen av alla de punkterna, över alla snapshots, som var lätt eller kraftigare, och andelen som var måttlig eller kraftigare. Huvudorsaken är den term som var starkast vid de skakiga punkterna.

Endast rutter mellan flygplatser med minst tre rutter i listan, eller rutter som vi har kontrollerat att de flygs i dag, rankas, så att en säsongsbana med ett enda flyg inte kan toppa en pressrankning; alla rutter finns i nedladdningen. Flygplatser rankas efter genomsnittet av sina rutter, viktat efter hur många flygbolag som flyger varje rutt, om de har minst 15. Länder rankas efter luften på marschhöjd (nivåerna 250 och 300 hPa, cirka FL340 och FL300) över landytan, viktat efter area, om de täcker minst tolv rutor i rutnätet; gränserna är från Natural Earth.

Det är en modellklimatologi, inte en förteckning över flygningar. Den säger hur ofta prognosen skulle ha visat luften som skakig, inte vad något flygplan faktiskt kände. Modeller är bättre på de storskaliga orsakerna (jetströmmen, bergvågor) än på de småskaliga (en enskild åskcell), och på lätt turbulens än på kraftig: rapporten rankar inte kraftig turbulens alls, eftersom ingen modell förutsäger den tillförlitligt.

En snapshot behandlas som ett flyg på varje rutt, i ögonblicket för snapshoten, så varje rutt ses vid fyra tider på dygnet. Verkliga flyg tar egna färdvägar och höjder och undviker den värsta luften den dagen; rapporten flyger storcirkeln på en standardhöjd, så den beskriver luften på rutten, inte vad besättningen skulle välja.

Motorns träffsäkerhet mäts mot pilotrapporter, som till överväldigande del kommer från Nordamerika. På andra håll gäller samma fysik, men den har kontrollerats mindre. En kontroll spelar roll för en rankning: om motorn gynnar vissa typer av terräng. Mot 171 000 pilotrapporter från vintern 2025–26 visade den luften som skakig över Klippiga bergen ungefär lika ofta, i förhållande till vad piloterna rapporterade, som över platt mark, så bergsrutter rankas inte för lågt. Över sydöstra USA och Mexikanska golfen visade den skakningar mer sällan än piloterna kände dem, så rutter där kan rankas något för lågt.

Varför det här skiljer sig från andra rankningar. Andra publicerade turbulensrankningar sätter Denver, Jackson och Salt Lake City i toppen av USA-listan, och rutter i västra Kina nära toppen av världslistan. Den här sätter USA:s västkust och Alaska först, och västra Kina lägre. I USA håller pilotrapporterna med den här rankningen: under vintern 2025–26 beskrev 89 % av pilotrapporterna över Kalifornien, Oregon, Washington och Nevada lätta eller kraftigare skakningar och 46 % måttliga eller kraftigare, mot 75 % och 27 % över Klippiga bergen. Piloter rapporterar skakig luft lättare än lugn, så varje andel är hög; det är jämförelsen som räknas. Över Asien finns det mycket färre pilotrapporter att jämföra med, så den asiatiska rankningen är den minst prövade delen av rapporten.

Vad det däremot inte är, är brus. Att ranka varje rutt separat på periodens två halvor, vartannat år mot varandra, ger en rangkorrelation på 0,99, och 22 av de 25 främsta rutterna är desamma i båda. Platserna som är skakiga är skakiga varje år.